Allan och Jag vi är goda vänner!

För några dar sen upptäckte jag med all fasa att vissa av er (ni efter högstadietiden) här på bloggen inte vet vem min käre vän Allan är! Det skall jag nu berätta för er.

Allan är verkligen en av mina absoluta bästa vänner och han är helt säkert den äldsta. Vi introducerades den 12 April 1993, min dopdag samt hans födelsedag. (Vilket sammanträffande!!) Ända sedan dess har vi hängt ihop och han har alltid varit med och stöttat mig. Han har följt med mig på varje resa som gjordes över atlanten när vi bodde i USA (det blev ett antal) samt alla bilresor och utflykter under min barndom. Nu föredrar han helst att ligga kvar i min säng och vakta den, vilket han mer än gärna får lov att göra.

Allan har fått utstå mycket, denna mannen. Han har tvättats i en tvättmaskin trots mina protester, fått stygn i nacken, plågats av min käre broder, slängts ut i kylan av de som han trodde var vänner (på Thanksgiving dessutom!), och ständigt blivit trakasserad för sin klädsel. (Både i USA och i Sverige! Usch...)

Han är den som har tröstat mig flest gånger samt roat mig mycket. Om jag skall beskriva honom i tre ord skulle jag nog säga att han är Loyal, trygg och god. Det finns inte mycket som stressar upp Allan och han är som en klippa för mig.

Han har dessutom många Partytricks som man upptäcker efter ett tag...Som t.ex. att han kan göra sina ögon JÄTTESTORA vilket man inte alls anar.

Allan är någon jag vet aldrig kommer att svika mig och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att om det skulle börja brinna, och jag bara får välja en sak i mitt rum att rädda så skulle det vara honom! Han betyder verkligen jättemycket för mig och jag vet att han kommer att följa mig livet ut, jag kan se honom där i mitt studentrum och leka med mina framtida barn. Så detta är en kärleksförklaring till min vän Allan som jag älskar av hela mitt hjärta. Slängkyssar till honom och alla er andra!